BORGÅ ‐ ÖVERENSKOMMELSEN (Swedish)
Den engelska originaltexten fastställdes vid det fjärde plenarmötet i Järvenpää, Finland, den 9‐13 oktober 1992
“The Porvoo Common Statement”, Council for Christian Unity of the General Synod of the Church of England, London, 1993,
Copyright © 1993 by David Tustin and Tore Furberg.
FÖRORD av ordförandena
I LÄGESBESKRIVNING
A ‐ Nya möjligheter
B ‐ Vår gemensamma grund som kyrkor
C ‐ Vårt gemensamma uppdrag i dag
II KYRKANS VÄSEN OCH ENHET
A ‐ Guds rike och kyrkans mysterium och syfte
B ‐ Gemenskapens natur och enhetens mål
III VAD VI ÄR ENIGA OM I TRON
IV BISKOPSÄMBETET I TJÄNST FÖR KYRKANS APOSTOLICITET
A ‐ Kyrkans apostolicitet
B ‐ Apostoliskt ämbete
C ‐ Biskopsämbetet i den apostoliska successionens tjänst
D ‐ Den historiska biskopssuccessionen som ett tecken
E ‐ Ett nytt skede
V MOT NÄRMARE ENHET
A ‐ Gemensam deklaration
B ‐ Gemensamma högtidsgudstjänster
C ‐ Vidgat ekumeniskt engagemang
FÖRORD av ordförandena
1 Nordeuropa har varit föremål för dramatiska omvälvningar under senare år. Många
nya kontakter för handel, utbildning, turism och för samarbete i miljöfrågor utvecklas
nu aktivt inom de nordisk‐baltiska och de brittisk‐irländska regionerna. I detta scenario
av snabba förändringar har de anglikanska och lutherska kyrkorna en viktig roll och det
föreliggande dokumentet visar visionen hos tolv sådana kyrkor med sammanlagt 50
miljoner medlemmar på väg in i en närmare gemenskap och olika former av praktiskt
samarbete i sitt aktuella uppdrag.1 Det är en källa till stor glädje att de anglikanska och
lutherska grenarna av västerländsk kristenhet, med så många gemensamma rötter och
anmärkningsvärt likartade drag, har återupptäckt varandra under detta århundrade
och börjat växa närmare samman.
2 Flera viktiga faktorer har påverkat tillkomsten av Borgå‐överenskommelsen. Den
första är den serie av teologiska samtal, som fördes mellan anglikaner och lutheraner i
den nordisk‐baltiska regionen mellan 1909‐1951 och de överenskommelser som dessa
ledde fram till.2 För det andra kom dessa kyrkor varandra mycket närmare också
genom sådant som inte direkt rörde förhandlingar om kyrkans enhet. Detta gäller
framför allt serierna av anglo‐skandinaviska teologiska konferenser, som inleddes
1929, och pastoralkonferenser, som inleddes 1978 och alltjämt pågår. För det tredje
skapades på 1970‐ och 80‐talen ett nytt teologiskt debattklimat på världsnivå genom
de bilaterala och multilaterala ekumeniska dialogerna. Det framgår särskilt tydligt av
följande rapporter: Pullach 1973, Lima (BEM) 1982, Helsingfors 1982, Cold Ash 1983
och Niagara 1988. Framför allt har den sistnämnda rapporten kastat nytt ljus över
gamla frågeställningar om tro och trosutövning.
3 Den direkta impulsen att gå utöver de tidigare överenskommelserna kom från
personliga initiativ av ärkebiskop Robert Runcie, Canterbury, och ärkebiskop Bertil
Werkström, Uppsala, som följdes upp av följande personer, nämligen Canon
Christopher Hill och Canon Martin Reardon, England, domprost Lars Österlin, Sverige,
och professor Ola Tjørhom, Norge. Vi står i tacksamhetsskuld till dem för deras
framsynthet och beslutsamhet, som väckte positivt gensvar i de berörda länderna.
4 Ännu en impuls kom från The Lutheran‐Episcopal Agreement 1982 i USA och från The
Meissen Common Statement 1988 mellan Church of England och de evangeliska
kyrkorna i Öst‐ och Väst‐Tyskland. Var och en av dessa överenskommelser ledde till
“eucharistic hospitality”, d v s ömsesidig nattvardsgemenskap, till viss tjänstgöring i
varandras kyrkor, gemensamt nattvardsfirande vid vissa tillfällen och en förpliktelse till
gemenskap i liv och uppdrag. Personer, som deltagit i utformningen av båda dessa
överenskommelser, gav oss förstahandsinformation om vad som förevarit.
5 Företrädare för de berörda kyrkorna samlades fyra gånger till överläggningar 1989‐
1992. Därutöver sammanträdde en redaktionsgrupp. Vi tar detta tillfälle i akt att tacka
alla medlemmarna i gruppen, inte minst biskop Stephen Sykes (Ely), biskop Tord Harlin
(Uppsala) och Dr Lorenz Grönvik (Helsingfors), som generöst svarat för detta extra
arbete. Vi vill också uttrycka vår uppskattning och vårt varma tack till dem, som
generöst svarade för mat och husrum under våra möten, till våra konsulter och
ekumeniska observatörer för deras finkänsliga stöd och konstruktiva råd, till direktor
Gunnel Borgegård för hennes arbete med att koordinera de nordiska och baltiska
översättningarna, till alla dem, som arbetat med att göra denna rapport tillgänglig på
andra språk och till de kyrkornas anställda, som bidragit med teologiskt och
adminstrativt kunnande: Dr Mary Tanner, Rev Geoffrey Brown, Mr Colin Podmore och
direktor Kaj Engström.
6 Syftet med dessa samtal var att föra oss vidare från våra hittillsvarande fragmentariska
överenskommelser mot målet, som är synlig enhet. Genom att ta vara på tidigare
ekumeniska dialoger hoppades vi uttrycka ett större mått av gemensam förståelse och
att lösa upp de sedan länge upplevda svårigheterna mellan oss då det gäller
biskopsämbete och succession. Vi fann att vi hade likartad historia och stod inför
likartade utmaningar från samhället av i dag och att det inte fanns några väsentliga
skillnader mellan oss inom de områden som rör tron, det sakramentala livet eller
ämbetet (varje kyrka är redan episkopal till sin struktur). Vi blev övertygade om att det
nu var möjligt att betrakta varandras kyrkor, var och en med sin speciella egenart, som
systerkyrkor. Tiden var mogen för att komma närmare varandra och för att förverkliga
en praktisk överenskommelse som skulle vara lika relevant för lekfolk som för
prästerskap i vårt gemensamma uppdrag.
7 Denna målsättning visade sig så attraktiv för anglikaner och lutheraner i våra
grannländer att antalet deltagande kyrkor i våra samtal utvidgades. De ursprungliga
deltagarna kom från de fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige) och från Lettland, Estland och England. Redan från början och därefter
fortlöpande informerade vi företrädare för kyrkorna i Litauen såväl som i Irland,
Skottland och Wales om samtalens utveckling. Ärkebiskop George Carey, som före sin
förflyttning till Canterbury deltagit i samtalen, ivrade för dessa kyrkors fulla deltagande
och det var med stor glädje och tillfredsställelse som de senare välkomnades till
överläggningarna.
8 Den slutgiltiga texten antogs enhälligt tisdagen den 13 oktober 1992 i Järvenpää och
kallas Borgå‐överenskommelsen (The Porvoo Common Statement) efter den finska
stad i vars domkyrka vi hade firat gemensam nattvard föregående söndag. Anglikaner
och lutheraner firade nattvard och hade gemensamma andakter morgon och kväll
under dessa möten och faktum är att det var inom ramen för detta
gudstjänstsammanhang, som Gud förde oss till samstämmighet.
9 Då det gäller strukturen och innehållet i denna rapport vill vi ge följande korta
kommentar:
Kap I tecknar de historiska och aktuella förutsättningarna och förankrar de följande
läromässiga övervägandena i kyrkans uppdrag. I detta avseende följer det
tankegången i The Niagara Report.
Kap II redogör för vår samsyn i fråga om kyrkans väsen och målet som är synlig enhet.
Se framför allt §§20 och 28.
Kap III återger i korthet de grundläggande gemensamma dragen i anglikaners och
lutheraners tro och trosutövning. De tolv avsnitten i §32 bygger på de läromässiga
överenskommelser som träffats i tidigare dialoger.
Kap IV börjar med att i §34 ange det viktiga problem som måste lösas, nämligen
biskopsämbetet och dess relation till successionen. Rapporten öppnar sedan nya
vägar, vilka anges i §35. De avsnitt som följer förtjänar att noga uppmärksammas.
Detta kapitel försöker visa på en möjlighet att befria våra kyrkor från begränsade och
negativa föreställningar och presentera en djupare förståelse av apostolicitet, av
biskopsämbetet och av historisk succession som “tecken”. Detta teologiska argument
knyts i §54 i sin tur till ett missionssammanhang och slutsatserna av detta
sammanfattas i §§56‐57. Eftersom denna del av dokumentet bygger på erfarenheten
av kyrkans liv i tolv olika länder hänvisar vi läsaren till den serie om tolv historiska
uppsatser om biskopsämbetet i våra kyrkor och Canon Christopher Hills inledning till
Essays on Church and Ministry in Northern Europe. Då det gäller den lutherska
tolkningen av begreppet vigning i de nordiska och baltiska kyrkorna får de anglikanska
läsarna god hjälp av Canon John Halliburtons analys av de vigningsordningar som för
närvarande är i bruk. Lokala likheter och skillnader i synen på diakonatet och på
initiation och konfirmation beskrivs och utvärderas i andra artiklar. Då vi nämner detta
material vill vi framföra vårt varma tack till författarna och framför allt till Canon Hill
för hans arbete som redaktör.
Kap V innehåller, i §58, Borgå‐deklarationen, som kommer att läggas fram för
avgörande i respektive kyrkors beslutsfattande organ. Satsen b(v) gör det tydligt att
utbyte av ordinerade ämbetsbärare måste ske “i enlighet med vid varje tillfälle
gällande förordningar”. Detta innebär ett realistiskt accepterande av vissa
begränsningar som redan tillämpas i våra sammanhang, t ex beträffande kvinnliga
biskopar (och på sådana, som blivit vigda av dem) eller synen på kvinnliga präster på
vissa platser, kravet på skäliga kunskaper i det lokala språket, nödvändiga
yrkesmässiga kvalifikationer, bestämmelser för statlig tjänst, avläggande av sedvanliga
löften etc.
10 Vi överlämnar nu denna rapport till de deltagande kyrkorna för noggrant studium. Den
engelska texten har översatts till vart och ett av de berörda språken, men den
engelska texten står som originaltext. Som §§60 och 61 visar, strider inte dessa förslag
mot redan existerande ekumeniska överenskommelser. Dock är vi medvetna om att
denna rapport har betydelse också för andra kyrkor och vi skulle vilja understryka
vikten av att våra ekumeniska samtalspartners får tillfälle att yttra sig under
remisstiden. Till dem, så väl som till våra egna kyrkoledningar, överlämnar vi dessa
förslag med ödmjukhet.
11 Vi hyser ett starkt hopp om att alla de deltagande kyrkorna skall godkänna Borgådeklarationen.
Om så sker, blir detta ett mycket betydelsefullt bidrag till återställandet
av Kristi kyrkas synliga enhet. Så snart som en av de anglikanska kyrkorna och en av de
lutherska kyrkorna har godkänt deklarationen kan avtalet träda i kraft och tillämpas
dem emellan, under förutsättning att de förändringar, som är nödvändiga på grund av
lagar och förordningar, görs av respektive kyrka. Först så småningom kommer
deklarationens fulla betydelse att kunna värderas. Man kan förutse att det offentliga
firandet för att markera våra nya relationer inte kommer att äga rum förrän alla de
deltagande kyrkorna svarat.
12 Under nattvardsgudstjänsten i Borgå domkyrka, den sista söndagen vi tillbringade
tillsammans under våra samtal, påmindes vi av predikanten om att det inte är
tillräckligt att vi gläder oss inom våra anglikanska och lutherska traditioner. Om
evangeliet skall kunna uttrycka och forma livet i vår gemenskap, kräver detta inte bara,
att vi är trogna mot den tradition, som vi står i, utan också att vi är öppna för nya
frågeställningar. En speciell utmaning möter dem som hör till nationalkyrkor, nämligen
att utöva en kritisk och profetisk roll i den egna nationens liv och att dessutom bära
vittnesbörd om en enhet i Kristus bortom nationella lojaliteter och gränser. Vi tror att
de insikter och förslag, som denna rapport rymmer, erbjuder en väg som för oss
närmare varandra då vi antar denna utmaning och gör det möjligt för våra kyrkor att
ge ett fullödigt kristet vittnesbörd och att tjäna inte bara våra enskilda nationer och
kulturer utan också inom ett vidare europeiskt sammanhang.
David Tustin, Biskop av Grimsby
Tore Furberg, Biskop emeritus av Visby
Johannesburg i februari 1993
1. LÄGESBESKRIVNING
A. Nya möjligheter
1 Genom Guds nåd samverkar anglikaner och lutheraner över hela jorden i mission och
tjänst och upptäcker därvid hur mycket de har gemensamt. I Europa har våra kyrkor
levt sida vid sida i olika länder i århundraden. Under avsevärd tid har våra kyrkor
upprätthållit prästtjänster för de egna kyrkomedlemmarna i varandras länder.
Betydelsen av dessa tjänster har ökat med den växande befolkningsrörligheten. Där
bägge kyrkotraditionerna finns i samma område, som i Nordamerika, södra och östra
Afrika, har nya relationer utvecklats och nya lokala överenskommelser träffats.
Samtidigt växer gemenskapen mellan anglikaner och lutheraner i Europa. Det
övertygar oss om att tiden nu är inne att se över och revidera gällande
överenskommelser.
2 Dessa överenskommelser, som möjliggör olika grader av gemenskap, har bara delvis
omsatts i praktiken. Så har t ex den politiska situationen i de baltiska länderna under
50 år, från 1939 till 1989, förhindrat att de helt och fullt genomförts.
Överenskommelserna skiljer sig mycket från varandra därför att anglikanerna tidigare
har gjort skillnad mellan de olika lutherska kyrkorna, först och främst efter vilket
förhållande dessa kyrkor har till det historiska biskopsämbetet. De nordiska och
baltiska kyrkorna har emellertid alltid haft nattvardsgemenskap. Till detta kommer att
de nordiska länderna alltmer betraktas som en region och kyrkorna har nu ett nära
samarbete dels med varandra dels inom ramen för Nordiska biskopsmötet och
Nordiska ekumeniska rådet. Politiska förändringar i Östeuropa har givit nytt hopp åt
kyrkorna i de baltiska länderna. De utvecklar nu ett eget liv och bidrar mer och mer till
den vidare gemenskapen. Samarbetet med dem blir allt viktigare i en snabbt
föränderlig situation med nya möjligheter för kyrkorna.
3 De nordiska och baltiska kyrkorna eftersträvar förbindelser med de anglikanska
kyrkorna i Storbritannien och Irland, inte bara som enskilda nationalkyrkor utan också
som grupper av kyrkor. Kommissionen gläder sig åt nya kontakter med Den evangelisk
lutherska kyrkan i Litauen. Vi tror att en möjlighet öppnar sig till e ny
överenskommelse, som inte gör åtskillnad mellan våra kyrkor.
4 Vi stärks i denna övertygelse genom en klar och tydlig teologisk samsyn i ett antal
anglikansk‐lutherska samtal. Dessutom vittnar det officiella godkännandet av The
Meissen Common Statement mellan Church of England och Tysklands evangeliska
kyrka om en växande gemensam förståelse av vad Kyrkan är.
5 Anglikaner och lutheraner får också stöd av den bredare ekumeniska samsyn, till vilken
ortodoxa, romersk‐katolska och protestantiska kyrkor har bidragit, när det gäller läran
om kyrkan, ämbetet och sakramenten. Denna samsyn har gjort det möjligt för oss att
komma förbi tänkesätt och missuppfattningar, som hindrat sökandet efter enhet
mellan anglikaner och lutheraner. Särskilt viktig är förståelsen av kyrkans mysterium
som Kristi kropp, som Guds pilgrimsfolk, som gemenskap (koinonia) och även som
delaktighet i Guds uppdrag i världen genom vittnesbörd och tjänst. Detta ger en rätt
ram för ett nytt sätt att närma sig frågan om kyrkans ordinerade ämbete och om
tillsynsfunktionen (episkopé).
6 Framför allt ställs vi inför en gemensam utmaning att aktivt delta i Guds
sändningsuppdrag till våra folk och vår världsdel i en tid med unika möjligheter, en tid
som rätteligen skulle kunna kallas kairos.
B. Vår gemensamma grund som kyrkor
7 Alla våra kyrkors tro, gudstjänst och andliga liv har sin grund i den apostoliska kyrkans
tradition. Vi står i förbindelse med fornkyrkan och den medeltida kyrkan såväl direkt
som genom reformationstidens insikter. Var och en av oss uppfattar sin egen kyrka
som en del av Jesu Kristi ena, heliga, allmänneliga (katolska) kyrka och som fullt
delaktig i hela Guds folks ena apostoliska sändning. Vi har del i den västliga
kristenhetens liturgiska arv liksom i reformationens betonande av rättfärdiggörelse
genom tro och dess betonande av ord och sakrament som nådemedel. Allt detta
kommer till uttryck i våra bekännelseskrifter och liturgiska dokument och erkännes i
allt större utsträckning både som ett väsentligt band mellan våra kyrkor och som ett
bidrag till den vidare ekumeniska rörelsen.
8 Trots geografiska avstånd och stora olikheter i språk, kultur och historisk utveckling
har de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland och de lutherska kyrkorna i de
nordiska och baltiska länderna mycket gemensamt också i fråga om gemensam
historia. Anglosaxiska och keltiska missionärer spelade en viktig roll i Nordeuropas
evangelisation och grundade vissa av de nordiska ländernas historiska biskopssäten.
Det obrutna vittnesbörd, som avlagts av biskopar, som efterträtt varandra i stiften,
och upprätthållandet av det pastorala och liturgiska livet i alla våra länders katedraler
och kyrkor är ett viktigt uttryck för det kristna livets kontinuitet genom århundradena
och för enheten mellan kyrkorna i Storbritannien och Irland och i Nordeuropa.
9 Var och en av våra kyrkor har spelat en betydelsefull roll i det egna landets sociala och
andliga utveckling. Vi har varit medvetna om vår sändning och vårt uppdrag till alla
människor i våra länder. De flesta av våra kyrkor har i sina länder haft ett pastoralt och
ibland också rättsligt ansvar för befolkningsmajoriteten. Detta uppdrag utförs i dag
mer och mer i samarbete med andra kyrkor.
C. Vårt gemensamma uppdrag idag
10 Många ideologiska, sociala och politiska förändringar i Europa ställer i dag våra kyrkor
och folk inför nya uppgifter och möjligheter. Till dessa hör:
a en växande medvetenhet bland Europas folk om inbördes beroende och ömsesidigt
ansvarstagande och om behovet av att rätta till de orättvisor, som många
århundradens europeiska krig lett till och som påverkat hela världen. Detta gäller
särskilt 1900‐talets krig;
b nya möjligheter – särskilt omvälvande i Baltikum – till evangelisation, reevangelisation,
pastoralt arbete i alla våra länder och utmaningen att formulera den
kristna tron på nytt som svar både på en rådande materialistisk livsstil och en längtan
hos många efter andliga värden;
c ett behov av att reagera på det vacuum, som uppstått efter sammanbrottet av ett
monolitiskt, politiskt system i Östeuropa och på den alltmer pluralistiska samhällstyp,
som växer fram både i Storbritannien och Irland och i de nordiska länderna;
d möjligheter att arbeta för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter, att minska klyftorna
mellan de rika länderna och de länder, som blivit utarmade och lider av orättfärdigt
ekonomiskt beroende och att slå vakt om de fattigas och marginaliserades rättigheter
och värdighet – särskilt gäller detta invandrare, flyktingar och etniska minoriteter;
e an ecological debate within and between the countries of Northern Europe, to which
the churches have begun to bring a positive theology of creation and incarnation
according permanent value to the earth and life in all its forms;
f ett behov av dialog och samförstånd med folk av andra raser, kulturer och religiösa
traditioner som medmänniskor och medborgare i ett nytt Europa.
11 Alla större kyrkor i Europa samråder nu om dessa frågor, framför allt i uppföljningen av
den europeiska ekumeniska samlingen i Basel 1989, anordnad gemensamt av
Europeiska kyrkokonferensen (CEC) och Rådet för de europeiska katolska
biskopskonferenserna (CCEE). Vi är förpliktigade att främja denna samrådsprocess och
att spela en aktiv roll i uppföljningen av de initiativ, som kommer därifrån. Genom
sådana gemensamma strävanden i vittnesbörd och tjänst skall vi bygga vidare på den
enhet, som vi redan har, och bidra till en mer djupgående framtida enhet.
12 I Lutherska världsförbundets och Anglikanska kyrkogemenskapens vidare
sammanhang har våra kyrkor blivit medvetna om nödvändigheten av att ta itu med
problem och uppgifter i ett världsperspektiv.
13 Inför alla de frågor, som uppkommer ur vårt gemensamma uppdrag idag, kallas våra
kyrkor att tillsammans förkunna plikten att tjäna världen i stort och de samhällen, där
de är ställda. På samma sätt kallas de att tillsammans förkunna det kristna hopp, som
kommer av tron och som ger livet mening i samhällen, som präglas av osäkerhet.
Vidare kallas de att gemensamt förkunna Guds helande kärlek och försoning i
samhällen, som sargats av förföljelse, förtryck och orättvisa. Denna gemensamma
förkunnelse i ord och sakrament ger uttryck åt den hemlighet som ligger i Guds kärlek,
Guds närvaro och Guds rike.
2. KYRKANS VÄSEN OCH ENHET
A. Guds rike och kyrkans mysterium och syfte
14 Vår tid kräver något nytt av oss som kyrkor. Vår gemensamma syn, så som den
kommer till uttryck i denna text om kyrkans väsen och enhet, har betydelse för det
sätt på vilket vi svarar på de utmaningar vår tid ställer. Vi har kommit att se klarare, att
vi inte är främlingar för varandra utan “äger samma medborgarskap som de heliga och
har… hem hos Gud… har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna
till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (Ef. 2:19‐20). Genom Guds nåds gåva har
vi dragits in i Guds viljas sfär, han som med sig vill försona allt vad han har skapat och
upprätthåller (2 Kor 5:17‐19) för att befria skapelsen från allt slaveri (Rom 8:19‐22) och
sammanfatta allting i enhet med sig själv (Ef 1:9f). Guds yttersta syfte och uppdrag i
Kristus är återställandet och förnyelsen av allt vad han gjort, Guds rikes ankomst i dess
fullhet.
15 För att förena oss med sig själv sände Fadern sin Son Jesus Kristus i världen. Genom
Kristi liv, död och uppståndelse uppenbaras Guds kärlek och vi blir frälsta från syndens
och dödens makter (Joh 3:16‐18). Genom nåd mottagen i tro blir vi insatta i ett rätt
förhållande till Gud. Vi förs från död till nytt liv (Rom 6:1‐11), pånyttfödda, vi görs till
söner och döttrar och frigörs till liv i Anden (Gal 4:5, Rom 8:14‐17). Detta är
hjärtpunkten i kyrkans förkunnelse av evangelium och genom denna förkunnelse
samlar Gud sitt folk. I varje tidsålder alltifrån apostlarna har det varit kyrkans uppgift
att förkunna detta evangelium i ord och gärning: “Det vi har sett och hört förkunnar vi
för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap (koinonia), som är en
gemenskap (koinonia) med Fadern och hans son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3).
16 Tro är den av Gud givna insikten att ljuset har kommit i världen, att Ordet blev
människa och bodde ibland oss och gav oss rätten att bli Guds barn (Joh 1:1‐13). Som
liv i gemenskap med den treenige Guden för tron oss in, stöder och när oss i kyrkans,
Kristi kropps, gemensamma liv. Det är förlåtelsens gåva, som befriar oss från syndens
fängelse och från vår ängsliga strävan att rättfärdiga oss själva. Den befriar oss till ett
liv i tacksamhet, kärlek och hopp. Av nåd är vi frälsta, genom tron (Ef 2:8).
17 Till detta liv i gemenskap med Gud och varandra (koinonia) kallas vi samman av
evangeliet. I dopet förenar oss den heliga Anden med Kristus i hans död och
uppståndelse (Rom 6:1‐11, 1 Kor 12:13). I nattvarden närs och uppehålls vi som
lemmar i en och samma kropp genom delaktighet i Kristi kropp och blod (1 Kor
10:16f.). Kyrkan och evangeliet är därför med nödvändighet förbundna med varandra.
Tron på Jesus, som är Kristus, som grundval för Guds herravälde växer fram ur
evangeliets synliga och hörbara förkunnelse i ord och sakrament. Det finns ingen
förkunnelse av ord och sakrament vid sidan av en gemenskap och dess ämbete.8
Därför konstitueras kyrkans gemenskap av ordets förkunnelse och sakramentens
förvaltning, betjänade av det ordinerade ämbetet. Genom dessa gåvor skapar och
vidmakthåller Gud kyrkan och föder dagligen tro, kärlek och nytt liv.
18 Kyrkan som gemenskap måste ses som redskap för Guds yttersta syfte. Den är till för
Guds ära, för att i lydnad mot Kristi sändning tjäna mänsklighetens och hela skapelsens
försoning (Ef 1:10). Därför är kyrkan sänd till världen som ett tecken på, redskap för
och försmak av en verklighet, som kommer från det som ligger bortom historien –
Guds rike. Kyrkan förkroppsligar frälsningens mysterium, hemligheten om en ny
mänsklighet försonad med Gud, där människorna är försonade med varandra genom
Jesus Kristus (Ef 2:14, Kol 1:19‐27). Genom sin diakonala och förkunnande tjänst pekar
den på Guds rikes verklighet och i den heliga Andens kraft är den delaktig i det
gudomliga uppdrag, i kraft av vilket Fadern sände Sonen till att vara världens frälsare
(1 Joh 4:14, jfr Joh 3:17).
19 Den heliga Anden skänker gemenskapen olika och varandra kompletterande gåvor.
Dessa är till för hela folkets gemensamma bästa och kommer till uttryck i tjänande
handlingar inom gemenskapen och för världen. Alla medlemmar är kallade att, med
gemenskapens hjälp, upptäcka de nådegåvor de mottagit och bruka dem till att
uppbygga kyrkan och tjäna den värld, till vilken kyrkan är sänd.
20 Kyrkan är en gudomlig verklighet, den är helig och spränger ramarna för vår nuvarande
begränsade verklighet. På samma gång delar den som mänsklig institution
brustenheten hos den mänskliga gemenskapen i dess tvetydighet och bräcklighet.
Kyrkan är alltid kallad till bot, förändring och förnyelse och är ständigt beroende av
Guds barmhärtighet och förlåtelse. Den heliga Skrift ger en bild av en kyrka, som lever
i evangeliets ljus:
den är en kyrka rotad och grundad i Herren Kristi nåd och kärlek;
den är en kyrka, som alltid är fylld av glädje, som beder oavlåtligt och är fylld av
tacksägelse också mitt i lidandet;
den är en pilgrimskyrka, ett Guds folk med ett nytt himmelskt medborgarskap, ett
heligt folk och ett kungligt prästadöme;
den är en kyrka, som gemensamt bekänner den apostoliska tron i ord och liv, den tro
som är gemensam för hela kyrkan överallt och i alla tider;
den är en kyrka, med ett uppdrag till alla i varje ras och folk, en kyrka som predikar
evangelium, förkunnar syndernas förlåtelse, döper och firar nattvard;
den är en kyrka, som betjänas av ett ordinerat apostoliskt ämbete, ett ämbete sänt av
Gud att samla och ge näring åt Guds folk på varje ort och därvid förena och länka dem
samman med den allmänneliga kyrkan och de heligas samfund;
den är en kyrka som genom sin synliga gemenskap uttrycker Guds helande och
förenande makt mitt i mänsklighetens splittring;
den är en kyrka, där gemenskapens band är starka nog att sätta den i stånd att bära
ett verksamt vittnesbörd i världen, att värna och tolka den apostoliska tron, att fatta
beslut, att undervisa med auktoritet och att dela med sig till de behövande av sitt
goda;
den är en levande kyrka, öppen för det hopp, som Gud ställt i utsikt, och för den
rikedom och härlighet, som Gud erbjudit den som sitt folks arvedel och för de omätliga
resurser, som Guds kraft öppnar för dem, som tror på honom.
Denna bild av kyrkan är på intet vis fullständig. Inte desto mindre utmanar den våra
kyrkor till trohet i livet och till ständig bot och förnyelse.
B. Gemenskapens natur och enhetens mål
21 Den heliga Skrift tecknar bilden av kyrkans enhet som en glädjerik gemenskap med
Fadern och hans Son Jesus Kristus (1 Joh 1:1‐10) och därtill som en gemenskap dess
medlemmar emellan. Jesus ber, att lärjungarna skall bli ett, liksom Fadern är i honom
och han i Fadern, för att världen skall tro (Joh 17:21). Eftersom kyrkans enhet har sin
grund i det mysterium, som emenskapen mellan personerna i Treenigheten utgör, hör
enheten med nödvändighet till kyrkans natur. Om Kristi kropps enhet talas det i
relation till “en enda ande… ett och samma hopp…. En är Herren, en är tron, ett är
dopet, en är Gud och allas fader….” (Ef 4:4‐6). Gemenskap mellan kristna och kyrkor
bör inte betraktas som en frukt av mänsklig ansträngning. Den är redan given i Kristus
som en gåva att mottas, och “som alla goda gåvor kommer också enheten från Fadern
genom Sonen i Den helige Ande”.
22 I detta perspektiv måste frånvaron av enhet betraktas som en onormal företeelse.
Trots vår synd och splittring har den enhet vi är kallade till redan börjat komma till
uttryck i kyrkan. Enheten kräver att bli förkroppsligad i en mer synlig, strukturerad
form, så att kyrkan, genom den heliga Anden, kan framstå som en enda Kristi kropp
och som tecken på, redskap för och försmak av Guds rike. Enligt detta sätt att se är alla
nuvarande samfundstraditioner provisoriska.
23 Synlig enhet skall emellertid inte förväxlas med uniformitet. “Enheten i Kristus skänkes
oss inte trots mångfalden och i motsättningen till denna utan med och i mångfalden.”
Eftersom denna mångfald svarar mot den heliga Andens många gåvor till kyrkan, är
mångfalden av grundläggande kyrklig betydelse, med konsekvenser för alla delar av
kyrkans liv. Den är inte bara en eftergift för teologisk pluralism. Både kyrkans enhet
och dess mångfald har sin yttersta grund i gemenskapen hos Gud, den heliga
Treenigheten.
24 Bevarandet av enheten och vidmakthållandet av mångfalden betjänas av
gemenskapens band. Gemenskap med Gud och med andra troende kommer till
uttryck i ett och samma dop som gensvar på den apostoliska förkunnelsen. Den
kommer också till uttryck i den gemensamma bekännelsen av den apostoliska tron, i
det gemensamma firandet av nattvarden, som uppbygger Kristi ena kropp, samt i ett
och samma ämbete, avskilt genom bön och handpåläggning. Denna enhet kommer
också till uttryck i en kärlekens gemenskap, som innebär att de kristna är förbundna
med varandra i ett förpliktigande förhållande, präglat av ömsesidigt ansvar,
gemensamma andliga gåvor och en skyldighet att dela med sig av sina världsliga
tillgångar. Redan i Apostlagärningarna kan vi urskilja dessa gemenskapens band: “De
som tog till sig hans (Petrus) ord lät döpa sig,…. Och de deltog troget i apostlarnas
undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytande och bönerna…. De troende
fortsatte att samlas och hade allting gemensamt” (Apg 2:41 ff.).
25 I Apostlagärningarnas berättelse betjänas detta liv i gemenskap av det apostoliska
ämbetet. Vi får en bild av hur detta ämbete fostrar mångfaldens rikedom och
samtidigt vidmakthåller enheten. Genom apostlarna Petrus och Paulus missionsarbete
blev också hedningarna döpta. Inför hotet om splittring bekräftas detta radikala beslut
genom att kyrkan samlas till ett koncilium (Apg 15). Detta illustrerar de apostoliska
ledarnas roll och ställning inom kyrkans koncilier.
26 En sådan uppfattning om gemenskapen har beskrivits på följande sätt:
“Den enhet, som är given i Kristus och rotad i Gud den Treenige, förverkligas i det
förkunnade Ordet, i gemenskapen i Sakramenten och i det av Gud insatta och genom
ordination vidareförda ämbetet. Den leves ut i trons enhet, den tro som vi gemensamt
betygar, bekänner och undervisar om och i den hoppets och kärlekens enhet, som
leder oss att förenas i en helt förpliktande gemenskap. Den kräver den yttre synliga
gestalt, vilken innefattar både ett element av inbördes olikhet och andlig mångfald och
likaså ett element av historisk förändring och utveckling. Denna gemenskap, som
sträcker sig över alla orter och tider, är kallad att finnas till i vittnesbörd och tjänst för
världen.”
27 Redan i Nya testamentet finns den skandal, som splittringen bland de kristna utgör (1
Kor 1:11‐13, 1 Joh 2:18‐19). Kyrkor som av historiska skäl och på grund av avsiktlig
splittring inte är förenade i yttre måtto, är genom sin tro förpliktade att arbeta och be
för att återfå sin synliga enhet och fördjupade andliga gemenskap. Kyrkan ställs inför
visionen av enheten som allt skapats mål (Ef 1), då hela världen skall försonas med
Gud (2 Kor 5). Gemenskap är sålunda en försoningens frukt och med nödvändighet en
eskatologisk verklighet. Kristna kan aldrig tolerera oenighet. Deras plikt är inte bara att
bevara och vidmakthålla utan också att främja och ge näring åt högsta möjliga
förverkligande av gemenskapen mellan och inom kyrkorna.
28 Det finns en mängd olika av varandra avhängiga aspekter på detta slag av gemenskap.
Denna omfattar enighet i tro och gemensamt sakramentsfirande, som understöds av
ett förenat ämbete och former för kollegialt och konciliärt samråd i fråga om tro, liv
och vittnesbörd. Dessa uttryck för gemenskap kan behöva konkretiseras i kyrkliga lagar
och förordningar. För att gemenskapen ska nå sitt fulla förverkligande fordras att alla
dessa synliga sidor av kyrkans liv genomsyras av en djup andlig gemenskap, ett
sammanväxande i en och samma anda, ömsesidig omtanke och en omsorg om enhet
(Fil 2:2).
3. VAD VI ÄR ENIGA OM I TRON
29 Anglikanerna i Storbritannien och Irland och lutheranerna i de nordiska och baltiska
länderna har inte vid något tillfälle fördömt varandra som kyrkor och har aldrig
formellt skilts åt. Ett djupare förverkligande av gemenskapen är dock förvisso önskvärt
och tycks nu vara möjligt. Detta kan ske utan att man för den skull förnekar den
berättigade och fruktbara mångfald, som under tidernas lopp har utvecklats till ett
distinkt sätt att bekänna och uttrycka vår tro. Anglikaner har tenderat att betona
liturgins betydelse som uttryck för kyrkans tro. Lutheraner har inte förnekat detta men
snarare tenderat att lägga större vikt vid den läromässiga bekännelsen. Bägge parter
ser dock lex orandi (bönens lag) och lex credendi (trons lag) som intimt förbundna.
Augsburgska bekännelsen och De trettionio religionsartiklarna kom till under
olikartade omständigheter för att möta olika behov och spelar inte samma roll i
kyrkornas liv. De innehåller många gemensamma formuleringar och vittnar
gemensamt om kyrkans tro genom tiderna. På denna grundval har samtida
ekumeniska kontakter och utbyte väsentligt bidragit till att klarlägga vissa återstående
frågor och med större precision beskrivit i vilken grad vi har gemensam syn på kyrkans
väsen och uppgift och grundläggande enighet i tron. Vi är nu kallade att fördjupa
gemenskapen och att ta nya steg på vägen mot synlig enhet och en ny samhörighet i
vårt gemensamma vittnesbörd, i ord och handling, om en och samme Herre, en och
samma tro och om ett och samma dop.
30 Med detta för ögonen vill vi ge uttryck för den grundläggande överensstämmelse i
tron, som råder mellan oss. Här bygger vi på Dop, Nattvard, Ämbete (Lima‐texten) och
våra kyrkors officiella svar på denna text. Vi drar också nytta av tidigare försök att
klargöra den anglikanska‐lutherska enighetens vidd och väsen. Hit hör Pullachrapporten
från 1973,13 Helsingfors‐rapporten från 1983,14 Cold Ash‐rapporten från
1983,15 Implications of the Gospel från 1988,16 Meissen Common Statement från
1988,17 och Niagara‐rapporten från 1988.18 Dessa texter vittnar alla om en väsentlig
grundläggande enighet i tron mellan anglikaner och lutheraner. Vi har dragit nytta av
de insikter dessa texter innehåller som ett bidrag till vår överensstämmelse i tron.
Vidare har vi i stor utsträckning använt resultaten från både den anglikansk/romerskkatolska
och den romersk‐katolska/lutherska dialogen.
31 Den överensstämmelse i tron som uppnåtts i de anglikansk‐lutherska texterna
bekräftades av en resolution från Lambeth‐konferensen 1988. Där heter det att
konferensen
“erkänner Jesu Kristi kyrkas närvaro i den lutherska kyrkogemenskapen såväl som i vår
egen”. Detta gör man “på basis av den höga grad av konsensus, som uppnåtts i
internationella, regionala och nationella dialoger mellan anglikaner och lutheraner och
i ljuset av den gemenskap omkring ordet och sakramenten som man funnit i varandras
traditioner”.
En motsvarande bekräftelse kom till uttryck i en resolution vid Lutherska
världsförbundets åttonde generalförsamling i Curitiba i februari 1990:
“Denna generalförsamling uttalar, att Lutherska världsförbundet förnyar sitt
engagemang för att nå fram till full gemenskap med kyrkorna i den anglikanska
gemenskapen, och uppmanar Lutherska världsförbundets medlemskyrkor att vidta
lämpliga åtgärder för att förverkliga denna målsättning… att Lutherska
världsförbundet tacksamt noterar de steg mot kyrkogemenskap med nationella och
regionala anglikanska motparter, som medlemskyrkor i Lutherska världsförbundet
redan kunnat ta och vill uppmuntra dem att gå vidare.”
32 Här sammanfattar vi de grundläggande trosövertygelser och den praxis, som är
gemensamma för oss:
a Vi erkänner Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter som tillräckliga,
inspirerade och auktoritativa dokument och vittnesbörd, av profetisk och apostolisk
karaktär, om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Vi läser den heliga Skrift som en del av
den offentliga gudstjänsten på folkspråket. Vi tror, att i Skriften – som är Guds Ord och
vittnesbörd om evangelium – erbjuds evigt liv till hela mänskligheten, och att Skriften
innehåller allt som är nödvändigt för frälsning.
b Vi tror att Guds vilja och bud är avgörande för den kristna förkunnelsen, för tron och
livet. Guds bud förpliktar oss att älska Gud och vår nästa och att leva och tjäna till hans
pris och ära. Samtidigt avslöjar Guds bud våra synder och vårt ständiga behov av hans
nåd.
c Vi tror och förkunnar evangeliet, att Gud i Jesus Kristus älskar och återlöser världen. Vi
“delar en gemensam förståelse av Guds rättfärdiggörande nåd, dvs att vi räknas
rättfärdiga och göres rättfärdiga inför Gud av nåd allena genom tro på grund av vår
Herres och Frälsares Jesu Kristi förtjänst och inte på grund av våra egna gärningar och
förtjänster…. Våra bägge traditioner bekräftar, att rättfärdiggörelsen leder, och måste
leda, till goda gärningar; äkta tro utmynnar i kärlek”. Vi mottar den heliga Anden, som
förnyar våra hjärtan och utrustar oss för goda gärningar och kallar oss till goda
gärningar. Eftersom rättfärdiggörelse och helgelse är aspekter av samma gudomliga
handlande, så är också levande tro och kärlek oåtskiljbara hos den troende.
d Vi erkänner kyrkans tro genom tiderna, sådan denna uttrycks i den Nicenokonstantinopolitanska
trosbekännelsen och den Apostoliska trosbekännelsen och
bekänner de grundläggande trinitariska och kristologiska lärosatser, som dessa
trosbekännelser vittnar om. Sålunda tror vi, att Jesus av Nasaret är sann Gud och sann
människa, och att Gud är en enda Gud i tre personer, Fader, Son och helig Ande.
Denna tro bekräftas uttryckligen både i De trettionio religionsartiklarna och
Augsburgska bekännelsen.
e Vi bekänner och firar den apostoliska tron i liturgisk gudstjänst. Vi ser i liturgin både
ett firande av frälsningen i Kristus och en avgörande faktor för att markera consensus
fidelium (de troendes samstämmighet). Vi gläder oss åt att vi i så hög grad har en
“gemensam tradition av fromhet, liturgi och sakramentalt liv som har gett oss
likartade gudstjänstformer och gemensamma texter, psalmer, sånger och böner. Vi
har påverkats av en gemensam liturgisk förnyelse och av de varierande
uttrycksformer, som finns i olika kulturella sammanhang”.
f Vi tror, att Kyrkan grundats och uppehålls av Gud den Treenige genom Guds frälsande
gärning i ordet och sakramenten. Vi tror, att Kyrkan är ett tecken på, ett instrument
för och en försmak av Guds rike, men vi erkänner också att den ständigt behöver
reformeras och förnyas.
g Vi tror, att Gud genom dopet med vatten i den treenige Gudens namn, förenar den
döpte med Jesu Kristi död och uppståndelse, leder den döpte in i den ena, heliga,
allmänneliga och apostoliska kyrkan och av nåd skänker nytt liv i Anden. Eftersom vi i
våra kyrkor praktiserar och värderar barndopet, tar vi också vår kateketiska uppgift på
allvar, att föra de döpta barnen fram till ett moget ställningstagande för Kristus. I alla
våra traditioner följs dop av konfirmation. Vi ser två olika former av praxis i våra
kyrkor, vilka bägge har sina förelöpare under tidigare århundraden. I anglikanska kykor
förrättas konfirmationen av biskopen. I de nordiska och baltiska kyrkorna förrättas
konfirmationen som regel av församlingsprästen. I alla våra kyrkor innefattar denna
akt åkallande av den treenige Guden, förnyelse av dopbekännelsen och en bön om att
kandidaten genom dopnådens förnyelse måtte stärkas nu och alltid.
h Vi tror, att Kristi kropp och blod är verkligt närvarande, utdelas och mottas under bröd
och vin i nattvarden (eukaristin). Så mottar vi Kristi kropp och blod, hans som
korsfästes och uppstod, och i honom syndernas förlåtelse och alla de övriga
välsignelser, som hans lidande har givit oss. Eukaristins åminnelse är inte bara en
erinran om en händelse i det förflutna eller dess innebörd, utan även kyrkans
verksamma förkunnelse av Guds mäktiga gärningar. Trots att vi inte är i stånd att ge
Gud ett värdigt offer, förenar Kristus oss med sig i sitt självutgivande offer till Fadern,
det enastående, hela, fullkomliga och tillfyllestgörande offer, som han har givit för oss
alla. I eukaristin handlar Gud själv och ger liv åt Kristi kropp och förnyar varje lem. När
kyrkan firar eukaristin, återupprättas och näres den, stärks den i tro och hopp, till
vittnesbörd och tjänst i det dagliga livet. Här har vi redan en försmak av Gudsrikets
eviga salighet.
i Vi tror, att alla kyrkans medlemmar kallas att delta i dess apostoliska uppdrag. Alla
döpta har därför mottagit olika gåvor och tjänster av den heliga Anden. De har kallats
att ge sitt liv som “ett levande offer” och att be för kyrkan och för världens frälsning.
Detta är hela gudsfolkets allmänna prästadöme och kallelsen till ämbete och tjänst (1
Petr 2:5).
j Vi tror, att det ordinerade ämbetet finns inom kyrkans gemenskap för att tjäna hela
Guds folk i dess uppdrag. Vi anser ordets och sakramentens ordinerade ämbete vara
gudomligt instiftat och som sådant en Guds gåva till sin kyrka. Ordinerade
ämbetsbärare är som alla kristna förbundna både med Kristi och med kyrkans
prästadöme. Denna grundläggande enhet i det ordinerade ämbetet uttrycks i tjänst för
ordet och sakramenten. I kyrkans liv har denna enhet tagit sig olikartade uttryck. Det
treledade ämbetet med biskop, präst och diakon blev det allmänna mönstret i kyrkan
under de första århundradena och bibehålls alltjämt i många kyrkor, om än ofta bara
delvis. “Det treledade ämbetet, bestående av biskop, presbyter och diakon, kan idag
tjäna som uttryck för den enhet vi söker och även som ett medel att uppnå den”.
k Vi tror, att ett pastoralt tillsynsämbete (episkopé), som utövas personligt, kollegialt
och i gemenskap, är nödvändigt som ett vittnesbörd om, och ett skydd för kyrkans
enhet och apostolicitet. Vidare bevarar och brukar vi biskopsämbetet som ett tecken
på vår avsikt att under Guds beskydd säkra kyrkans kontinuitet i apostoliskt liv och
vittnesbörd. Av dessa skäl har alla våra kyrkor ett personligt utövat biskopsämbete.
l Vi delar ett gemensamt hopp om Guds rikes slutliga fullbordan och tror, att vi i detta
eskatologiska perspektiv är kallade att nu verka för främjandet av rättvisa, att söka
fred och ta vård om den skapade världen. Gudsrikets förpliktelser skall styra vårt liv i
kyrkan och vår omsorg om världen. “Den kristna tron lär oss, att Gud stiftat fred
genom Jesus och hans blod på korset (Kol 1:20) och därigenom skapat detta enda
giltiga centrum för mänsklighetens enhet.”
33 Denna sammanfattning vittnar om en hög grad av enhet i tro och lära. Det krävs
visserligen inte, att varje tradition skall godta varje läromässig formulering som är
karaktäristisk för våra speciella traditioner, men däremot krävs det av oss att vi
erkänner och övervinner de återstående hindren för en ännu närmare gemenskap.
4. BISKOPSÄMBETET I TJÄNST FÖR KYRKANS APOSTOLICITET
Ett nytt skede
34 Det har länge varit ett problem att finna en gemensam syn på biskopsämbetet och
dess relation till successionen. Under reformationstiden vigde alla våra kyrkor biskopar
(ibland brukades termen superintendent som synonym för biskop) till biskopssäten,
som fanns redan i förreformatorisk tid. Man klargjorde därmed sin avsikt att
vidareföra den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkans liv och ämbete. I vissa
områden bevarades den historiska biskopssuccessionen genom vigning utförd av
biskop, medan på andra håll i ett fåtal fall biskopar eller superintendenter vigdes av
präster i överensstämmelse med vad man uppfattade varit fallet i den tidiga kyrkan.
En följd av detta var bristande enhet mellan våra kyrkors ämbeten och sålunda ett
hinder för gemensamt vittnesbörd, tjänst och uppdrag. Brottet i den episkopala
successionen har likväl i dessa kyrkor alltid åtföljts av en vilja och av åtgärder att säkra
den apostoliska kontinuiteten i kyrkan som en evangeliets kyrka betjänad av biskopligt
tillsynsämbete. Dessa kyrkors fortsatta traditioner visar deras trohet mot kyrkans
apostoliska arv. Under de senaste hundra åren har alla våra kyrkor känt ett växande
behov av att övervinna denna svårighet och att ge ett gemensamt uttryck åt sin
fortsatta delaktighet i den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkans liv.
35 På grund av detta problem vill vi här presentera en omfattande genomgång av hela
kyrkans apostolicitet och inom denna det apostoliska ämbetet, succession i
biskopsämbetet samt den historiska successionen som ett tecken. Alla dessa hänger
inbördes samman.
A . Kyrkans apostolicitet
36 “I trosbekännelsen bekänner kyrkan om sig själv, att den är apostolisk. Kyrkan lever i
kontinuitet med apostlarna och deras förkunnelse. Samme Herre, som sände
apostlarna, r alltjämt närvarande i kyrkan. Anden bevarar kyrkan i den apostoliska
traditionen, intill dess att historien når sin fullbordan i Guds rike. Apostolisk tradition i
kyrkan betyder kontinuitet i fråga om apostlakyrkans bestående karaktärsdrag:
vittnesbörd om den apostoliska tron, förkunnelse och nytolkning av evangeliet, firande
av dop och nattvard, vidareförandet av ämbetsmässigt ansvar, gemenskap i bön,
kärlek, glädje och lidande, tjänande av de sjuka och behövande, enhet mellan de
lokala kyrkorna och ett delande av de gåvor som Herren givit åt var och en.”
37 Kyrkan av idag, liksom en gång apostlarna, har ansvar för att förkunna evangelium för
alla folk, eftersom de goda nyheterna om Jesus Kristus uppenbarat Guds eviga plan för
alltings försoning i hans Son. Kyrkan är kallad till trohet mot det normativa apostoliska
vittnesbördet om dess Herres liv, död, uppståndelse och upphöjelse. Kyrkan mottar
sitt uppdrag och kraften att fullfölja detta som en gåva från den uppståndne Kristus.
Alltså, kyrkan som helhet är apostolisk. “Apostolicitet innebär, att kyrkan är sänd av
Jesus för att vara till för världen, att delta i hans uppdrag och därför i dens uppdrag,
som sände Jesus, att delta i Faderns och Sonens sändning i den heliga Andens kraft”.
38 Gud den heliga Anden utgjuter sina gåvor över hela kyrkan (Ef 4:11‐13, 1 Kor 12:4‐11)
och får därigenom män och kvinnor, lekfolk och ordinerade, att bidra till att bygga upp
gemenskapen. Sålunda deltar hela kyrkan i förmedlingen av evangelium – varje
medlem ger sitt bidrag – genom att troget uttrycka och gestalta de förblivande
kännetecknen i apostlarnas kyrka vid en bestämd tid och på en bestämd ort. Av
väsentlig betydelse för kyrkans vittnesbörd är inte bara hennes ord utan också
medlemmarnas kärlek till varandra. Väsentlig är också kvaliteten av kyrkans tjänst till
behövande människor, användningen av hennes ekonomiska och andra resurser,
tillämpningen av rättvisa och effektivitet, fördelningen och utövandet av makt samt
hur församlingarna firar gudstjänst. Allt detta är uttrycksmedel, som måste riktas mot
Kristus, Guds sanna Ord, och ha sitt ursprung i den heliga Andens liv.
39 Sålunda återfinns den apostoliska successionens primära uttryck i hela kyrkans
apostoliska tradition. Successionen uttrycker det bestående och därmed kontinuiteten
i Kristi egen sändning i vilken kyrkan har del.
40 Inom ramen för hela kyrkans apostolicitet finns ämbetets apostoliska succession, som
tjänar och fokuserar kyrkans kontinuitet i Kristus och dess trofasthet mot Jesu ord och
gärningar, som förmedlats av apostlarna. Det ordinerade ämbetet har ett speciellt
ansvar att vittna om denna tradition och att förkunna den på nytt med auktoritet i
varje generation.
B. Apostoliskt ämbete
41 För att bygga upp kyrkan har Gud skänkt det apostoliska ämbetet, instiftat av vår
Herre och vidarefört genom apostlarna. Det ordinerade ämbetets huvudansvar är att
samla och uppbygga Kristi kropp genom att förkunna och undervisa i Guds ord, fira
sakramenten och leda gemenskapens liv i gudstjänst, sändning och diakoni.
Avskiljandet av en person för en livslång ordinerad tjänst genom bön, nedkallande av
den heliga Anden och handpåläggning påminner kyrkan om att den mottar sitt
uppdrag från Kristus själv och ger uttryck åt kyrkans fasta avsikt att leva i trofasthet
mot och tacksamhet över detta uppdrag och denna gåva. Detta ena ämbetes olika
uppgifter kommer till uttryck i dess struktur. Det treledade ämbetet av biskopar,
präster och diakoner blev det allmänna mönstret för den ordinerade tjänsten i
fornkyrkan. Snare genomgick det likväl avsevärda förändringar när det utövades
praktiskt och utvecklas än i dag.
42 Guds gåvors mångfald kräver samordning, så att de kan berika hela kyrkan och dess
enhet. Denna mångfald och mängden av uppgifter i tjänandet kräver ett samordnande
ämbete. Detta är tillsynsämbetet, episkopé, en omsorg om hela gemenskapens liv, en
pastoral omvårdnad om prästerna och en äkta omsorg om Kristi hjord så som Kristus
befaller tiderna igenom och i enhet med kristna på andra orter. Episkopé (tillsyn) är ett
hela kyrkans behov och att den trofast utövas i evangeliets ljus är av grundläggande
betydelse för kyrkans liv.
43 Tillsyn över kyrkan och dess uppdrag är biskopens speciella ansvar. Biskopens ämbete
är ett tjänstens och kommunikationens ämbete inom de troendes gemenskap och,
tillsammans med gemenskapen som helhet, för världen. Biskopar förkunnar ordet,
förvaltar sakramenten och utövar kyrkotukt som representativa pastorala
ämbetsbärare för tillsyn, kontinuitet och enhet i kyrkan. De har pastoral tillsyn över
det område de är kallade till. De tjänar apostoliciteten, katoliciteten och enheten i
kyrkans undervisning, gudstjänst och sakramentala liv. De har ansvar för ledarskap i
kyrkans sändning. Ingen av dessa uppgifter bör fullgöras isolerade från kyrkan som
helhet.
44 Tillsynsämbetet utövas personligt, kollegialt och inom gemenskapens ram. Det är av
personlig art, eftersom Kristi närvaro bland sitt folk kan markeras mest verkningsfullt
genom den person, som ordinerats till att förkunna evangeliet och till att kalla
församlingen att tjäna Herren i en enhet av liv och vittnesbörd. Det är kollegialt, för
det första därför att biskopen samlar dem som är ordinerade till att dela ämbetets
uppgifter och att representera gemenskapens angelägenheter. För det andra därför
att biskoparnas kollegialitet förbinder den kristna gemenskapen på lokalplanet med
den vidare kyrkan och den universella kyrkan med denna lokala gemenskap. Det är
präglat av gemenskapen, eftersom utövandet av det ordinerade ämbetet är rotat i
gemenskapens liv och kräver gemenskapens aktiva deltagande i upptäckten av Guds
vilja och Andens ledning. I de flesta av våra kyrkor idag kommer detta till uttryck i
synodal form. Tillsammans med andra ämbetsbärare och hela gemenskapen har
biskoparna ansvar för att ämbetsauktoriteten i kyrkan förs vidare i ordnade former.
45 Tillsynsämbetets personliga, kollegiala och gemenskapsmässiga dimensioner kommer
till uttryck på lokal, regional och universell nivå i kyrkans liv.
C. Biskopsämbetet i den apostoliska successionens tjänst
46 Den yttersta grunden för kyrkans trohet, i apostlarnas efterföljd, är Herrens löfte och
den heliga Andens verksamma närvaro i hela kyrkan. Tillsynsämbetets kontinuitet skall
ses inom ramen för hela kyrkans fortsatta apostoliska liv och uppdrag. Apostolisk
succession i biskopsämbetet är ett synligt och personligt sätt att fästa
uppmärksamheten på hela kyrkans apostolicitet.
47 Kontinuitet i apostolisk succession markeras genom en biskops ordination eller
vigning. I denna akt samlas Guds folk för att bekräfta valet av och be för den som skall
vigas. När den ordinerande biskopen och andra representanter under bön lägger
händerna på den som viges åkallar hela kyrkan Gud, i tillit till hans löfte, att utgjuta
den heliga Anden över sitt förbundsfolk (Jes 11:1‐3, jfr Veni Creator Spiritus). Den
bibliska handpåläggningsakten är innehållsligt rik. Den kan, bl a, betyda identifikation,
uppdragsgivande eller välkomnande. Den används i många sammanhang: vid
konfirmation, avlösning, helande och ordination. Å na sidan erkänns och konfirmeras
den nådegåva, som Gud redan givit genom handpåläggning med bön. Å andra sidan
fullkomnas den för tjänst i handpåläggningen. Dess precisa innebörd och avsikt som
tecken bestäms av den bön eller deklaration, som åtföljer den. För biskopsämbetet
gäller att ordination under bön och handpåläggning är att upprepa vad apostlarna
gjorde, och vad kyrkan gjort tiderna igenom.
48 Vid en biskopsvigning är tecknet verksamt på fyra sätt: Först vittnar det om kyrkans
tillit till Guds trofasthet mot sitt folk och till Kristi närvaro hos sin kyrka genom den
heliga Andens kraft intill tidens slut. För det andra uttrycker det kyrkans avsikt att vara
trofast mot Guds initiativ och gåva genom att leva i den apostoliska tron och
traditionen. För det tredje uttrycker biskopars deltagande i handpåläggningen deras
och deras kyrkors godkännande av den som vigs och därmed av kyrkornas katolicitet.
För det fjärde överför det ämbetet och dess auktoritet i enlighet med Guds vilja och
instiftelse. I vigningsakten mottar sålunda en biskop tecknet på gudomligt erkännande
och ett bestående uppdrag att leda sin speciella kyrka i alla kyrkors gemensamma tro
och apostoliska liv.
49 Den kontinuitet, som kommer till uttryck i en biskops vigning till biskopsämbetet kan
inte skiljas från kontinuiteten i livet och vittnesbördet inom det stift till vilket han
kallats. I de speciella förhållanden som råder i våra kyrkor är den kontinuitet, som
kommer till uttryck i innehavet av de historiska biskopssätena, mer än personlig.
Omsorgen att bevara pastoralt liv och tjänst i en struktur av stift och församling
återspeglar en avsikt hos kyrkorna att fortsätta att utöva den allmänneliga kyrkans
apostoliska tjänst åt ordet och sakramenten.
D. Den historiska biskopssuccessionen som ett tecken
50 Hela kyrkan är ett tecken på Guds rike. Vigningsakten är ett tecken på Guds trofasthet
mot sin kyrka, framför allt i fråga om tillsynen av dess uppdrag. Att viga en biskop i
historisk succession (dvs i avsiktlig kontinuitet alltifrån apostlarna själva) är också ett
tecken. När kyrkan handlar så, förmedlar den sin omsorg om kontinuiteten i dess liv
och uppdrag som helhet och styrker sin beslutsamhet att manifestera den apostoliska
kyrkans förblivande kännetecken. För att göra tecknets innebörd fullt förståelig är det
nödvändigt att i vigningsgudstjänsten ge en offentlig förklaring av kyrkans tro och en
beskrivning av innebörden av det ämbete, som den nye biskopen kallas till. På så sätt
får tecknet på historisk biskopssuccession en klar placering i sitt rätta sammanhang av
fortsatt förkunnelse av Kristi evangelium och hans kyrkas uppdrag.
51 Användningen av den historiska biskopssuccessionens tecken garanterar inte i sig
självt en kyrkas trohet mot den apostoliska tron, livet och uppdraget i alla dess delar.
Under historiens gång har splittring kunnat uppträda inom kyrkor som använt sig av
den historiska successionens tecken. Inte heller garanterar tecknet biskopens
personliga trohet. Likafullt förblir bevarandet av tecknet en ständig uppfordran till
trohet och enhet, en appell att vittna om och ett uppdrag att mer fullständigt
förverkliga den apostoliska kyrkans bestående kännetecken.
52 Trohet mot hela kyrkans apostoliska kallelse bärs av mer än ett slags kontinuitet.
Därför är en kyrka som bevarat den historiska biskopssuccessionens tecken fri att
erkänna ett autentiskt biskopsämbete i en kyrka, som bevarat kontinuiteten i detta
genom enstaka prästerlig/ presbyterial ordination vid tiden för reformationen. På
samma sätt är en kyrka som bevarat kontinuiteten genom en sådan succesion fri att gå
in i en relation av ömsesidigt deltagande i biskopsvigningar med en kyrka som har
bevarat den historiska biskopssuccessionen och att använda detta tecken utan att
därför förneka sin tidigare apostoliska kontinuitet.
53 Det ömsesidiga erkännandet av våra kyrkor och ämbeten föregår teologiskt sett bruket
av handpåläggningens tecken i den historiska succession. Återupptagandet av bruket
av detta tecken innebär inte en negativ dom över ämbetena hos de kyrkor, som inte
tidigare gjort bruk av detta tecken. Snarare innebär det ett medel att alltid och överallt
göra kyrkans enhet och kontinuitet mer synlig.
54 I den utsträckning som våra ämbeten varit åtskilda har våra kyrkor saknat något av den
fullhet som Gud önskar sitt folk (Ef 1:23, 3:17‐19). Genom att gå vidare tillsammans
och genom att betjänas av ett försonat och ömsesidigt erkänt biskopsämbete, kommer
våra kyrkor att bli mer trogna sin kallelse och även mer medvetna om sitt behov av
förnyelse. Genom ömsesidig delaktighet av liv och ämbete i närmare synlig enhet skall
vi bli stärkta till att fortsätta Kristi uppdrag i världen.
E. Ett nytt skede
55 Genom graden av samstämmighet, som återgetts i det föregående, är det tydligt att vi
har nått ett nytt stadium på vår färd tillsammans i tro. Vi har nått enighet om kyrkans
väsen och syfte (Kapitel II), om dess tro och lära (Kapitel III), och särskilt om hela
kyrkans apostolicitet, det apostoliska ämbetet inom den och biskopsämbetet i kyrkans
tjänst (Kapitel IV).
56 På grundval av denna samstämmighet tror vi
att våra kyrkor i tillförsikt bör erkänna varandra som kyrkor och inträda i ett nytt
förhållande;
att varje kyrka som helhet har bevarat en äkta apostolisk succession i vittnesbörd och
tjänst (IV A);
att varje kyrka till sig fått förmedlat ett apostoliskt ämbete för ord och sakrament
genom bön och handpåläggning (IV B);
att varje kyrka bevarat en ordnad succession i biskopsämbetet inom ramen för en
kontinuitet i dess pastorala liv, vilken särskilt kommer till uttryck i biskopsvigningarna
och i erfarenheter och vittnesbörd från de historiska biskopssätena (IV C).
57 I ljuset av allt detta finner vi att tiden är inne, då alla våra kyrkor tillsammans kan
bejaka värdet och bruket av den historiska biskopssuccessionens tecken (IV D). Detta
innebär, att de kyrkor, där tecknet under en viss tid inte använts, är fria att erkänna
värdet av detta tecken och bör ta det i bruk utan att förneka sin egen apostoliska
kontinuitet. Detta innebär likaså, att de kyrkor där tecknet har använts är fria att
erkänna det faktiska biskopsämbetet och bör bekräfta den apostoliska kontinuiteten
hos de kyrkor, där biskopssuccessionens tecken under en viss tid inte har använts.
5. MOT NÄRMARE ENHET
A .Gemensam deklaration
58 På grundval av vår gemensamma syn på kyrkans väsen och syfte, vår grundläggande
enighet i tron och vår enighet om biskopsämbetet som ett sätt att uttrycka kyrkans
apostolicitet (se kap II‐IV i Borgå‐överenskommelsen) rekommenderar vi, att våra
kyrkor gemensamt antar:
BORGÅ‐DEKLARATIONEN
Vi, Danska folkkyrkan (Den danske Folkekirke), Engelska kyrkan (Church of England), Estniska
evangelisk‐lutherska kyrkan (Eesti Evangeelne Luterlik Kirik), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i
Finland (Suomen evankelis luterilainen kirkko), Islands kyrka (Thjodkirka Islands), Irlands kyrka
(Church of Ireland), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i Lettland (Latvijas Evangeliski Lutheriska
Baznica), Den evangelisk‐lutherska kyrkan i Litauen (Lietuvos Evangeliku Liuteronu Baznycia), Norska
kyrkan (Den norske kirke), Skotska episkopala kyrkan (The Scottish Episcopal Church), Svenska kyrkan
och Kyrkan i Wales (Yr Eglwys yng Nghymru), gör följande deklaration:
a i Vi erkänner varandras kyrkor som kyrkor tillhöriga Jesu Kristi ena,
heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka och i sanning delaktiga i hela
Guds folks apostoliska uppdrag;
ii vi erkänner, att Guds ord rent förkunnas i alla våra kyrkor, och att
dopets och nattvardens sakrament rätt förvaltas;
iii vi erkänner, att alla våra kyrkor delar samma bekännelse av den
apostoliska tron;
iv vi erkänner varandras ordinerade ämbeten som gåvor från Gud och som
redskap för hans nåd, utrustade inte endast med Andens inre kallelse,
utan också med Kristi uppdrag genom hans kropp, som är kyrkan;
v vi erkänner, att personlig, kollegial och gemensam tillsyn (episkopé)
finns och utövas i alla våra kyrkor i en mångfald former, i en kontinuitet
av apostoliskt liv, uppdrag och tjänst;
vi vi erkänner, att biskopsämbetet värderas och bevaras i alla våra kyrkor
som ett synligt tecken, vilket uttrycker och tjänar kyrkans enhet och
kontinuitet i apostoliskt liv, uppdrag och tjänst.
b Vi förpliktar oss:
i att dela ett gemensamt liv i uppdrag och tjänst, att be för och med
varandra och att dela våra resurser;
ii att välkomna varandras medlemmar att motta sakrament och pastorala
tjänster;
iii att betrakta döpta medlemmar av alla våra kyrkor som medlemmar av
vår egen;
iv att välkomna utlandsförsamlingar i de inhemska kyrkornas liv, för att
ömsesidigt berika varandra;
v att välkomna personer som i någon av våra kyrkor vigts av biskop till
biskops‐, präst‐ eller diakonämbetet att på inbjudan och i enlighet med
vid varje tillfälle gällande förordningar utöva sitt ämbete inom den
mottagande kyrkan utan att ordineras på nytt;
vi att normalt inbjuda varandras biskopar att delta i handpåläggningen vid
biskopsvigning som tecken på kyrkans enhet och kontinuitet;
vii att arbeta för en gemensam syn på den diakonala tjänsten;
viii att åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad
gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst;
ix att uppmuntra till rådslag mellan representanter för våra kyrkor och
underlätta undervisning och idé‐ och informationsutbyte i teologiska
och pastorala angelägenheter;
x att tillsätta en kontaktgrupp med uppgift att vidare utveckla vår
gemenskap och samordna förverkligandet av denna överenskommelse.
B. Gemensamma högtidsgudstjänster
59 Vi rekommenderar, att denna överenskommelse och vår nya gemenskap inleds och
bekräftas vid tre centrala nattvardsgudstjänster, till vilka alla våra kyrkor inbjudes att
vara representerade. Dessa gudstjänster skulle uttrycka:
vårt glädjefyllda accepterande av varandra;
vår gemensamma förpliktelse till Kyrkans tro och sakramentala liv;
vårt välkomnande av berörda kyrkors medlemmar och präster som våra egna;
vår förpliktelse att gå in i gemensamt uppdrag.
Dessa gudstjänster bör innefatta:
uppläsning och undertecknande av Borgå‐deklarationen;
en centralt placerad bön med tack för gångna tider och bön för varandra inför
framtiden, där lutheraner ber för anglikaner och anglikaner för lutheraner;
fridshälsning;
gemensamt nattvardsfirande;
andra verbala och liturgiska uttryck för vårt liv i gemenskap.
C. Vidgat ekumeniskt engagemang
60 Vi gläder oss åt vår överenskommelse och den form av synlig enhet, som den
möjliggör. Vi ser i denna ett steg mot den synliga enhet alla kyrkor, som är engagerade
i den ekumeniska rörelsen, försöker tydliggöra. Vi ser inte denna vår
överenskommelse som ett slutmål utan snarare som ett led i en strävan mot en vidare
enhet. Denna strävan måste innefatta:
stärkande av de band som var och en av våra kyrkor har med andra kyrkor på lokal,
nationell och internationell nivå;
fördjupning av de relationer som finns inom och mellan våra två världsvida
gemenskaper och stöd till strävandena mot en närmare gemenskap mellan
anglikanska och lutherskakyrkor i andra regioner, framför allt i relation till
överenskommelser, som utarbetas i Afrika och Nordamerika;
vidareutveckling av existerande relationer till andra världsomspännande gemenskaper
– framför allt till dem som vi har ekumeniska dialoger och överenskommelser med;
gemensamt stöd för våra lokala, nationella och regionala råd, Europeiska
kyrkokonferensen och Kyrkornas världsråd.
61 Våra kyrkors gemensamma arv och kallelse så som de uttrycks i denna
överenskommelse gör oss medvetna om vår plikt att bidra gemensamt till andras
ekumeniska strävanden. Samtidigt är vi medvetna om vårt eget behov av att bli
berikade av insikter och erfarenheter från kyrkor inom andra traditioner och andra
delar av världen. Tillsammans med dem är vi redo att ställa oss till förfogande som
redskap för Guds plan att frälsa och försona hela mänskligheten och hela skapelsen.